sunnuntaina, tammikuuta 22, 2017

Politikern och yrket

Industri- och fastighetsmagnaten Fredrik Wilhelm Grönqvist var 47 när han förlänades med titeln kommunalrådet på 1885. Grönqvist var en förtagsam man, med många aktiviter i Helsinfors. Han satt flera år i stadsfullmäktige, och på 1880-talet styrde han huvudstadens tillväxt som medlem i drätselkammaren. Det ansågs vara lämpligt att män ur penningeliten styrde staden. I bästa fall kunde båda vinna.

Ännu år 1917 kan man se, att borgerskapets bästa och förtagsammaste personer var aktiva i stadhuset. Konsul Krogius, bankdirektörerna Norrmen, Honkajuuri, Paasikivi, Schybergson och Öhman, bergsrådet Elvig, direktör Huber, byggmästarna Hongell, Udd och Rousi, direktör von Wright, ingenjörerna Castén, von Frenckell, Stjernvall samt konsul Stockmann hörde till den generationen av beslutsfattare, som vi får tacka för att Helsingfors ser ut som en europeisk metropol. De intresserade sig för stads- och trafikplanering, arkitektur och industriverksamhet.
***
Den politiska kulturen i Finland är äldre än självständigheten. De ledande beslutsfattarna har under olika tider reflekterat samhällets sociala texturer: under kejsartiden kom den styrande eliten från universitetsvärden, i dag kan alla intresserade bli politiskt aktiva. Efter 1917 hade professorerna en stark position i riks- och kommunalpolitik, i utrikesförvaltning och kulturlivet. Utmanaren, arbetarrörelsen, lockade sina aktiva medlemmar från arbetslivet. Yrkeserfarenhet och fackföreningsaktiviteten var en förutsättning för politisk framgång.

Kategorin ”yrkespolitiker” har varit tunn i vårt land. Läser man politikerbiografier, ser man att samma historia upprepar sig. Det var av en slump eller tillfällighet att politiken blev en central syssla. Påverkare på Arkadiabacken är inte enbart partimänniskor, utan förtroendevalda för att representera Finska folket på den lagtima riksdagen (valtiopäivät). Fortfarande har vi den gamla principen kvar: att vara politiker var att få förtroende genom val. Personval bygger på detta.

Vår politiska kultur har ett särdrag, som avspeglar det akademiska livets centrala position. Ungdoms- och studentpolitiken har utbildat hundratals män och kvinnor till kommunal- och rikspolitik. De flesta kända politiker på efterkrigstiden växte till sina uppdrag genom att vara aktiva både i partiet samt skol- och studentpolitiken. Ytterst flitigt användes denna väg av de stora årsklasserna på 1960- och 1970-talet. Då uppstod en kategori av duktiga påverkare som gjorde politik till sin huvudsakliga sysselsättning. I offentligheten fick de smeknamn ”broilers”.
***

Under de senaste veckorna har det diskuterats flitigt i USA och Finland om män och kvinnor med egendom får vara med i politiken. Hänvisar man till historien, kommer Grönqvist-generationens ande snart ram. I ett litet land som Finland har eliten länge varit öppen för ”folket”, och den politiska rekrytering är bred. Det viktiga är vi kan enas om vad som är viktigt i politiken – och tillsammans sträva efter en bättre framtid. 

(HBL 22 I 2017 https://www.hbl.fi/artikel/politikern-och-yrket/)